Två fynd om stress: Mätbara förändringar i blodet – och möjlig koppling till kognitiv svikt

Långvarig stress utan återhämtning kan ge biologiska förändringar i hjärnan – som nu går att spåra i blodprov. Det visar forskning av Johanna Wallensten vid APC, som även funnit att utmattningssyndrom och depression tycks kunna kopplas till en ökad risk för kognitiv svikt och demens senare i livet. Även om sambanden ännu inte är fullt klarlagda, kan resultaten på sikt bidra till tidigare upptäckt och bättre förebyggande insatser.

Att känna sig stressad då och då är naturligt. Men när stressen blir långvarig och kroppen inte får återhämta sig, kan det få djupgående effekter. Det visar Johanna Wallensten, specialist i allmänmedicin vid Akademiskt primärvårdscentrum, i sin doktorsavhandling vid Karolinska Institutet där hon nyligen disputerade.
– Vi ser tydliga skillnader i blodprover som kan vara en effekt av hur hjärnan reagerar på långvarig stress, särskilt i form av påverkan på de så kallade astrocyterna, berättar Johanna Wallensten.

Astrocyter – hjärnans dolda nyckelspelare

Astrocyter är stödjeceller i hjärnan som bland annat ger näring åt nervceller och hjälper till att upprätthålla blodhjärnbarriären. I sin forskning har Johanna och hennes kollegor hittat förhöjda nivåer av ämnen kopplade till dessa celler i blodet hos personer med utmattningssyndrom – nivåer som var högre än både hos personer med depression och hos friska kontrollpersoner.

– Vi har hittat blodmarkörer kopplade till hjärnans astrocyter hos patienter med utmattningssyndrom. Det tyder på att hjärnan kan reagera biologiskt på stress, och att dessa celler spelar en viktig roll, säger hon.

 

Stort grattis till APC:s Johanna Wallensten. Här i samtal med opponenten Walter Osika, docent i klinisk neurovetenskap, efter en lyckad disputation.

 

Biomarkörer och registerdata avslöjar kopplingen

Forskningen omfattar både biologiska analyser och stora registerdata. I två av delstudierna analyserades blodprover från totalt 123 personer: 31 med utmattningssyndrom, 31 med depression och 61 friska kontroller. I ytterligare två registerstudier följdes över 1,3 miljoner vuxna i Region Stockholm under en period på upp till tio år.

Resultaten visar att:

• Astrocytpåverkan är tydlig hos personer med utmattningssyndrom, i form av ökade nivåer av extracellulära vesiklar och proteinet S100B i blodet.
• Risken för lindrig kognitiv svikt eller Alzheimers sjukdom var förhöjd hos personer som tidigare diagnostiserats med utmattningssyndrom eller depression.
• Högst risk sågs hos personer med både depression och utmattningssyndrom, vilket tyder på att kombinationen kan vara särskilt belastande.
• Utmattning och depression visade olika mönster av samsjuklighet, vilket tyder på att det rör sig om delvis skilda biologiska tillstånd.

– Även om studierna på blodmarkörer är små, är resultaten så pass tydliga att de motiverar fortsatt forskning. Vi hoppas i framtiden kunna kombinera symtombild med blodanalyser för att tidigare identifiera riskindivider, säger Johanna Wallensten.

Mot en mer förebyggande vård

Ett av målen med forskningen är att i framtiden kunna upptäcka risk för kognitiv svikt i ett tidigt skede – långt innan symtomen märks.
– Om upprepade studier kan bekräfta våra fynd, kan vi börja arbeta mer förebyggande redan i primärvården. Det skulle kunna ge patienter bättre stöd och skydda hjärnan på lång sikt, menar hon.

Samtidigt betonar hon att resultaten inte ska väcka onödig oro:
– Risken att drabbas av demens är fortfarande låg, även bland dem som haft utmattningssyndrom. Det viktiga är att förstå mekanismerna bakom, så att vi kan sätta in rätt insatser i tid.

Patienternas berättelser möter biologin

För Johanna har det varit särskilt meningsfullt att koppla patienternas upplevelser till de biologiska fynden.
– Det känns värdefullt att kunna bidra med kunskap som på sikt kan göra skillnad – både i hur vi förstår symtomen och hur vi kan hjälpa dem som drabbas, säger hon.

Nu vill hon ta forskningen vidare och följa individer över längre tid, redan innan symtomen utvecklas.
– Många av de förändringar vi ser vid demens har börjat långt innan diagnosen ställs. För att kunna förebygga skador i hjärnan behöver vi förstå det tidiga förloppet. Jag hoppas kunna bidra till den kunskapen, avslutar Johanna Wallensten.